Det suger att min internetproduktivitet är alltid på sin topp precis när jag ska tentaplugga. Alltså, alltid!

Det är då mina kommentarer på folks onödiga bilder är som roligast, det är då jag min status blir min andra hjärna och jag känner ett behov av att ändra den lika frekvent som de faktiska tankarna, det är då jag får lust att blogga, läsa andras bloggar och hitta massa skumt på nätet att blogga om. Men främst av allt, det är då jag hittar alla musikmästerverk.

Åh, livet är hårt (när man är iranier och blir stenad). Men lyssna!

Rubies feat Feist – I Feel Electric (TieDye remix)

Melanie Pain – La Cigarette

Remember me? (Följt av galna ögon och ryck i ansiktet. *läskig stalker*)

He he he.

Återvänder av två anledningar – underhålla mig själv och för att jag, till skillnad från 99% av alla bloggare, kan stava och det måste man fan ta vara på. Detta gäller dock inte när jag är full/bakis/trött/stressad, vilket blir ungefär 12% av tiden. Vad är grejen med att överanvända %? Börja någon sakna skolan och de företagsekonomiska ämnena? HELL NO. Eller jo, lite. Jag saknar sysselsättning. Där kom ännu en anledning till min återkomst.

Viktoryia K:The return of the blogger 2. Sjukt tråkig film, om mig som en storstads journalist som sitter och röker om nätter och provar skor i väntan på inspiration. Sen åker jag med mina (alldeles för gamla) väninnor till Mellanöstern och skämmer ut oss. The end.

De säger att min blogg är död. Jag säger att den lever, i våra minnen. *djup tjej* Jag vet att jag är SÄMST på att uppdatera. Jag kan inte ens skylla på att jag inte har haft tid eller något liknande. Jag har bara inte velat blogga på grund av flera olika anledningar. En av dem är att jag vill inte att alla ska få ta del av mitt privatliv. Vem jag är med och vad jag gör ska vara mina problem, inte någon annans. Nu låter det som att jag har hybris. Typ "mitt kändisskap och mitt privatliv är två olika saker".

Men om man tänker efter så är jag, och de flesta människorna som har någon form av socialt liv, är offentliga personer. Jag vet inte om jag gillar det.. Jag vill ha friheten att göra vad jag vill och det har inte jag när ens halvbra vänner kontrollerar varför man inte valde att träffa dem. Och att skriva halvdant och censurerat är inget för mig. Det får mig att skämmas över det jag skriver och då börjar jag hata min blogg. Jag måste ta och fundera över vad jag vill egentligen blogga om. Som det verkar nu är det inte om mitt liv. Jag behöver bara lite tid… Och jag behöver sluta vara så jävla dramatisk och storslagen. Det är vår och nu har vi kul. Untz Untz.

Sitter här och fäller en liten tår. Min högstadieklass skulle ha haft reunion på valborg, men nu är den inställd. Jag som såg så fram emot att sjunga den här lilla låten (Broder Jakob-melodi) till en kille som hette Andy och samlade på högtalare, men av någon anledning kallades för Mutter-Andy:

Mutter-Andy, Mutter-Andy

Muttrar du, muttrar du?

Samlar du på muttrar? Samlar du på muttrar?

Mutterskruv. Mutterskruv.

Eller hänga med Rickard, som sen blev Prickard, som sen blev "prickig korv"?

Vem på universitetet skulle uppskatta ett sånt smeknamn? Ingen. Ingen, I tell ya!

Och så vill jag minnas hur Adia gav Jocke en lapdance på klassfesten i sexan. (Okej, jag var inte där för att jag skulle på premiären av Harry Potter, men det lät askul.)

Vad fan ska man göra på valborg nu då? Åka till Uppsala som alla andra? Okeeeej dåååå….